Vår förlossningsberättelse

Torsdag 3 december. När Erik slutade jobbet 16.30 for han iväg på fotbollsträning med Åke Kork och ett par spelare. Erik lämnade sin mobil " lite skämtsamt" till Åke innan de drog ut på planen och tränade, ifall jag skulle ringa och säga att vattnet gått eller dylikt. Efter träningen så kollade Erik på telefonen och han hade två missade samtal... detta hade ju såklart inte Åke hört, men som tur var så var det inte jag som ville nå honom. Erik kom hem efter träningen, vi gjorde kvällsmat och paketerade in Baloos lite försenade julkalender. tjugofyra paket slogs in framför dagens avsnitt av julkalender och första avsnittet av "Jul med Ernst."

Därav blev det en liten senare promenad med Baloo. Runt 23 snåret gjorde vi oss redo för att lägga oss. 00.45 vaknar jag och känner att jag behöver gå på toaletten och kissa, inget konstigt med tanke på att de senaste månaderna har jag sprungit på toaletten varje natt flera gånger om. Jag går tillbaka till sängen och känner ganska snabbt att det börjar sippra och tror jag kissar ner mig. Jag reser mig upp och vattnet går. Jag går tillbaka till toan och det kommer en mängd vatten igen. Vid den här tidpunkten är jag fortfarande osäker på om det är vattnet eller om jag kissar ner mig. Tanken på att bebis ska komma är så långt borta, med tanke på att det är 4 veckor kvar.

Klockan blir 01.00 och jag går in och väcker Erik som tror han fortfarande drömmer när jag berättar att jag tror att vattnet gått. Just nu känns det som jag har lite mensvärk, ingen större smärta än så. Vi ringer till förlossningen, och konstaterar att det är vattnet som gått. Vi får ett lugnade svar från hon i telefonen att det kommer ta tid, men vi fick en kontrolltid 10.00 på Näl i Trollhättan på morgonen. Ganska snart efter att vi lagt på luren så börjar det gå från molande mensvärk till en mensvärk med toppar och dalar. Även om jag vet i efterhand vad det var och när värkarna började och ökade till ren smärta, så var det väldigt svårt att veta där och då vilket stadium i förlossningen man var i. Jag fick tips om att gå in i duschen, så det gjorde jag medan Erik sprang runt och yrade nervöst. BB väskan blev så gott som packad.

När jag gick ur duschen så fortsatte värkarna att öka successivt, vi fick klart förlossningsbrevet mellan värkarna. Vid det här laget så hade jag värkar som var nästintill ohanterbara så vi ringde in till förlossningen och berättade läget. De lugnade oss och sa att vi skulle vänta tills jag hade tre värkar på 10 minuter och att jag skulle ha det i en timma innan vi skulle bege oss mot förlossningen.

Vi väntade ca 20 minuter, jag tog värkarna inne på badrumsgolvet, på toalettsitsen, i köket, i bebisrummet. Det var svårt att andas igenom dem. Jag härdade ut ytterligare 20 minuter men sen var det svårt för mig att stå upp, vi hade dessutom slutat klocka värkarna utan väntade bara ut timmen som skulle gå så att vi kunde ringa upp förlossningen och få ett godkännande att få lov att rulla mot sjukhuset. Vi ringde in till förlossningen trots att timmen inte gått ännu och fick klartecken att åka mot förlossningen. Erik slängde in vetekudden i mikron, och hjälpte mig på med kläder och vi tog ett par värkar tillsammans. Sedan började det lukta bränt - mikron hade börjat brinna.

Så, mitt i kaoset hade ytterligare ett kaos börjat. Och någon vetekudde fick vi inte med oss i bilen. Erik ringde Josefin som fick komma och ta hand om kaoset men också en orolig hund som inte förstod någonting.

Och äntligen var vi på väg. Värkarna gjorde fruktansvärt ont, men det var så skönt att vara påväg så jag höll fokuset ganska bra ändå. Ända tills vi kom till facklan i Bäckefors då jag började få krystvärkar. Erik ringde till förlossningen, och frågade vad vi skulle göra och han fick order att ringa 112. Erik ringde och fick prata med en kille som ställde frågor och guidade honom. Vi skulle stanna vid lämpligt ställe vilket blev bussfickan i Järbo mitt emot skolan.

Ambulansen var nu 20 minuter bort, och det kändes som en evighet. De hade skickat en ambulans ifrån Mellerud och en ifrån Uddevalla. Jag har börjat fått rejäla krystvärkar men höll emot. Jag tror jag väckte hela Järbo med mina skrik. Jag frågade killen på högtalaren efter varje värk hur långt borta hjälpen var, och de gick inte många minuter mellan varje gång jag frågade. Det kändes verkligen som att de var en hel evighet bort. Killen på högtalaren hörde på mig att jag hade väldigt ont och att det var nära, så han gav Erik order om att klä av mig mina underkläder och att vi skulle ta oss till baksätet, vilket inte var möjligt då jag inte kunde resa mig upp. Jag låg över handbromsen och lutade mig mot ratten. Tänk att vid det här laget så var jag fortfarande osäker på vilket stadium i förlossningen jag var i, trots att jag hade så fruktansvärt ont. Och trots att ambulanser hade skickats och att Erik klädde av mig naken i framsätet på bilen och det på en bussficka i Järbo redo att ta emot barnet så var det så svårt att förstå. Tankarna gick - antingen så kommer bebis vilken krystning som helst, eller så kommer det komma ett helt team utrustade och skratta åt mig tänkte jag. Att det bara är förverkar som jag inte kan hantera, att jag bara behöver en bedövning av något slag för att barnet kommer inom närmsta dygnet, så som en normal förlossning oftast brukar låta. Även om alla förlossningar ser så olika ut, går så olika snabbt och så vidare, så finns det ju ändå någon slags statistisk med tanke på att att vi ringde in några timmar tidigare till förlossningen och blev nekade att komma in. Jag tyckte det var svårt att lita på min egna smärta, att det gjorde ont, riktigt jävla ont kan jag konstatera. Med hur ont gör det att föda barn? Utan bedövning, i en obekväm ställning i ett framsäte, med en rädsla av att göra något fel så att bebisen skulle påverkas. Jag vet inte hur man föder barn. Jag har aldrig fött barn tidigare.

När ambulansen var ungefär 10 minuter bort så kände Erik huvudet, det åkte in och ut några krystningar och när killen på högtalaren berättar att ambulansen är 3 minuter bort så börjar jag slappna av och börja trycka på. Halva huvudet på barnet är ute när Erik berättar att ambulansen nu är här. Jag säger att jag vill ha någon slags smärtlindring men inser att det inte kommer hinnas med - för strax efter detta kommer en sista krystvärk, jag ligger på tutan och barnet som kommer till att heta Esther tittar ut. Jag ser ambulanssköterskan min, som blev rätt paff över att det gick så snabbt. Han han knappt byta plats med Erik för att sedan ta emot Esther och lägga henne på mitt bröst. Hon började skrika så fort hon tittade ut vilket var en sådan lättnad. Resten av ambulansteamet var inte inte beredda och förstod nog inte riktigt att bebisen hade kommit, då de inte ens hunnit fram och hälsa. Ambulansen ifrån Uddevalla hade inte ens hunnit fram. Ambulanschauffören kom med filtar och Erik fick sätta på värmen på max i bilen. Det var så kallt.

2020.12.04 05.50 föddes vår lilla Esther. <3

Jag fick hoppa över på en bår, med barnet i min famn. Jag rullades in i ambulansen och vi började åka mot förlossningen. Vi stannade några kilometer bort för att plocka upp en kille från den andra ambulansen. Under resan till förlossningen som var ungefär 45 minuter hade jag fortfarande krystvärkar eftersom moderkakan fortfarande var kvar. När vi kom fram till förlossningen 07.00, åkte jag på båren upp till mottagningen där jag snabbt fick ett rum. Under tiden for Erik runt på parkeringen och hittade tillslut en parkering. Han tog med sig packningen och så kom han in till rummet. I samma stund som Erik klev innanför dörren så krystade jag ut moderkakan.

Personalen rådde om mig och sedan lämnade oss med fika och kaffe. Här fick vi för första gången vara tillsammans alla tre och pusta ut. Vi ringde några familjemedlemmar och vid 11 tiden fick Erik lämna oss när jag skulle vidare till BB. Vi stannade på BB i tre dygn innan Erik fick komma och hämta hem oss. Det var tre märkliga dygn. Allt hade gått så fort, helt plötsligt låg jag där med en liten bebis. Helt plötligt var magen borta och jag kände en oro över att det inte sparkade i magen. Jag fick hela tiden påminna mig själv att det var pyret som låg framför mig som stod för både den runda magen och sparkarna. Och att hon nu är på utsidan, min och här för att stanna. Älskade lilla Esther.

Jag är så glad över att allt gick bra och att vi nu har denna berättelsen att berätta för henne när hon växer upp. Jag är så stolt över hur bra vi faktiskt löste hela situationen, och så himla stolt över Erik. Min störta trygghet som just blivit ännu större. Och tänka sig, vi var ju hur bra som helst på att föda barn. Hur kunde jag någonsin tveka?


  • WORDS

Gillar

Kommentarer