Jag är inte ens en lämplig jäkla partner

" Jag är inte ens en lämplig jäkla partner. Jag får alltid den stämpeln, är typen man gifter sig med och visar sig sårbar inför. Fast efter dig är jag inte passande på något sätt. Jag är det sämsta valet man kan göra. Jag kommer kanske alltid älska dig. Alla andra kommer måla väggarna med hopp och löften om kärlek och jag kommer lämnas samma rum om och om igen.

De varnar och varnar, mina vänner. Hennes hjärta är inte helt, inte helt på något vis, det ligger bitar i alla storlekar exakt överallt och vi har försökt plocka upp men det tar lång tid. De förstår vad du menar, om hur jag hade kunnat få dig att vilja mer, men de har sett mig gå sönder, hört om mina mardrömmar.

Ibland hade jag nog velat varna själv, dock. Eller fått vara någon annan än hon med det krossade hjärtat och tid hos psykologen. Varför skulle jag inte kunna vara något annat? Varför fattar de inte att varenda kvinna kan vara alltihop och att vi äger oss själva? Alla relationer är inte likadana, alla känslor skilda världar. Sluta sätt vissa på en piedestal och knuffa ner andra i mörka hål av skam. Låt oss vara.

Kanske ville jag undermedvetet ha dramatiken ett agerande som detta skulle innebära. Alla kopplingar den här pojken hade till folk omkring mig gjorde honom fel och jag ville inte göra rätt längre. Jag ville få högre puls och utmana det här jävla good girl-komplexet jag präglats av.

Så jag åkte dit. Var tvungen att sätta ihop oss två, det var vår situation, fastän jag visste att vi såg på det olika. Han pratade om nästa gång och saker vi kunde göra ihop. Jag log svalt men ryggade tillbaka av orden, det fanns inget ’vi’.

De säger att jag måste sluta bry mig så mycket om vad alla andra ska tycka, det är mina beslut och mitt välmående.

Jag fastnade där, i hans lägenhet, med hans huvud mot min axel, i mitt knä, mot min panna. Och det kan mest beskrivas som främmande. Som en symbol för att ingenting är som jag vill att det ska vara men jag måste acceptera det. Att det inte är du längre.
Snälla sov här, bara några timmar. Så säger han när jag påpekar att han måste sova och jag tvekar, vilket gör att han ligger kvar i mitt knä, där i soffan. Jag vill inte stjäla hans sömn en vardag så till slut viskar jag okej.

Det var så tydligt, där bredvid honom igen, att jag gjorde honom trygg. 

Och så låg jag där igen, bredvid en trasig pojke med stormig barndom, med en sådan stark övertygelse om att kärlek kunde göra honom bättre. Jag var hans fragment av vad han kunde ha och känna.
Gång på gång slumrade han till, hans näsa mot min hals.
Jag var klarvaken. Varje gång jag rörde mig bort ifrån, för att gå, vaknade han till och bad mig stanna på olika vis. Drog mig till sig, bedjande ögin. Och jag insåg att han redan gett mig det jag behövde av just honom. Väl i samma säng igen, med samma vackra pojke som inte kunde fängsla mig i närheten så mycket som du med ord. Med fingrarna, som jag drog över hans armar och axlar, kände jag ingenting.
Fixerade jag blicken i hans hår medan hans ögon stirrade in i mina fick jag dra efter andan för det var för likt dig, det lilla, och det kändes overkligt att jag hade känt så mycket för någon som jag gjorde för dig.

Jag vill inte trösta gråtande pojkar som på pappret är vuxna längre.
Framförallt inte dem jag inte älskar.
Bara dig isåfall.
Varför tror de att jag är deras lagning? Jag vet att jag inte är det. Jag är inte ens din sköld längre."

  • WORDS

Gillar

Kommentarer