arkivet 2017-01-27, det spricker

Hela jag vet inte vart jag är någonstans. För livet blir väl ändå inte riktigt som man väntat sig. Speciellt inte så man tror det kommer bli när man är liten. När man är liten är det mesta tryggt. Svårare än att lära sig cykla blev det oftast inte. Man tänker att i tonåren, det är då livet börjar. Det är då allt roligt händer och det är då man kan börja ha kul.

Men allt det man förväntat sig, det spricker. Ansvar. Tålamod. Bra betyg. Duktig flicka. Svär inte. Ligg inte runt. Behåll förståndet. Stressa inte. Gör läxorna. Tänk rationellt. Få inga utbrott. Ha den perfekta kroppen. Framförallt, passa in. Stick inte ut. Gör inget dumt. Få inte folk att prata. Och glöm nu för guds skull inte att alltid ha ett glatt humör.

Det är aldrig enkelt. Och om det skulle råka vara enkelt, så gör du något fel. För hur passar man in när det kastas krav från både höger och vänster? En som säger gör så men en andra som säger gör si. Det gäller att hålla mun och anpassa sig. Det är bara det att jag har svårt för det, har alltid haft. Jag vill ju göra på mitt sätt.
För om jag ska vara ärlig nu;

Jag har inget tålamod. Jag har inte de bästa betygen. Jag är ingen duktig flicka och jag svär ganska ofta. Jag behåller sällan förståndet i alla situationer och jag är duktig på att stressa ihjäl mig. Ibland orkar jag heller inte göra alla läxor. Jag tänker inte alltid rationellt eller förståndigt och det händer att jag får utbrott. Jag har absolut inte den bästa kroppen. Jag gör dumma saker och framförallt passar jag inte in i idealet i samhället som en perfekt individ.

Men sen är jag ju faktiskt inte mer än människa. Precis som du, och alla andra.

  • WORDS

Gillar

Kommentarer