alltid varit kär i kärleken

Jag har alltid varit kär i kärleken, kärlekens fina sidor men också baksidor. Jag har sett något vackert i att inte må bra i en relation, det destruktiva, att du säger upp ditt eget välmående för din kärlek, att du blir som en slav i en relation för att du hoppas för högt. Inbillar dig själv att han är den finaste människan du vet, skrattar åt hans skämt för han är ju rolig? Skrivit fina captions på instagram som visar utåt hur bra ni har det. Men i själva verket duckar du hans kyssar, samtalsämnena tar slut och det som var Ni blev till ett måste. För att du hade så bråttom i att uppleva kärlek, din vilja var så stark.

Jag kan erkänna att jag är lite vilsen i singelvärlden, jag är en nybörjare, jag vet inte hur jag ska finna ro i att vara tillräcklig för mig själv. Jag uppskattar att slippa gå och lägga mig utan magont varje kväll, att mitt sinne är rent ifrån svartsjuka och oro och att jag bestämmer över mina val här i livet. Men sen då? Tillräckligt? Vem är jag utan dig?

Jag jobbar varje dag på att bekräfta mig själv, att känna mig vacker oavsett om inte "han" säger det till mig, att påminna mig själv om att jag är klok och har mycket att ge, att jag ska vara stolt över mig själv för det jag åstadkommer, att jag är rolig och omtänksam, att jag har vänner och familj som älskar mig överallt annat och att det är okej att stå på mina egna ben framöver.

För det är just det relationer har gett mig än så länge, den bekräftelsen. Som att jag har behövt vara i ett förhållande för att bevisa att jag är en bra människa, att jag är behövd, älskad och värd att hålla hårt i.

En insikt som har smugit sig på bakifrån och kommit med tiden är att kärlek inte bara går att finna i just "honom" utan på så många andra platser,människor och i mig själv. Att man inte ska värdera kärlekens styrka. Kärlek som kärlek? Att kärlek inte ska jagas utan den bara är.

Sen jag var fjorton år har jag konstant varit i ett förhållande, i mina ögon är man fortfarande ett barn när man är fjorton? Och det kanske är just det som är skrämmande, att jag slängs ut i vuxenlivet, en helt ny värld, ensam? Att allt är nytt och jag vet knappt in eller ut.

  • Postad i: WORDS

Gillar